Tacksamheten över hjälpsamheten.

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

 
Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.