Sista dagen i januari. Det är en haltande vinter, men här uppe på berget är det stabilare. Det spekuleras kring fler vindkraftsparker i kommunen. Jag vill banka huvudet i en gran och skrika högt. Men det löser sällan problemen.
I början av 1900-talet så stod det ett vindkraftverk på vår gård. Det försörjde flera hushåll med den el som behövdes då. Människorna gick hit och laddade batteriet till sin transistorradio.
Kraftverket var nedplockat när vi kom hit, men rotorbladen står i ladan. De är kortare än mig, men det räckte till då. Idag är läget något annat. Och det finns så mycket att säga om det, och samtidigt ingenting.
Så jag säger som Albert Einstein;
”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; men jag är inte säker på det andra.”
Om tre månader drar kalvningen igång. Solen värmer och småfåglarna har börjat sjunga. Djuren har börjat barka, och det må se ut som att allting fortfarande ligger i vintervila. Men det har börjat nu. Det har börjat nu.
