Veckan har inletts med några tunga dagar, som om jag har gått omkring och varit bakfull. Det blir alltid så efter såna intensiva dagar som en kurshelg innebär, även om inte en droppe alkohol har inmundigats. Men jag blir liksom full av allt annat. Av intryck och uttryck, ljud, möten och närvaro. Värme, engagemang och känslor.
Så när alla samtal tystnar, när alla ansikten är utspridda över landet igen och en ny vardagsvecka tar vid – så är det tungt. Huvudet spränger och blicken är grumlig. Initiativförmågan är ovanligt låg, och kroppen är trött. Liksom tanken.
Jag har varit i detta tillståndet tillräckligt många gånger för att veta att det kommer. Jag har också varit i tillståndet tillräckligt många gånger för att veta vad som hjälper – praktiskt arbete utomhus som inte kräver särskilt mycket eftertanke
Så jag plockar ner stängsel. Hugger ved. Ställer iordning inför vintern. Låter kroppen bearbeta alla intryck från helgen, medan händerna plockar och fötterna vandrar. Vinden sliter i mitt hår och markens väta letar sig in mot huden. Doften av löv som börjar sin förruttnelse på marken. Ljuset som låter sig övermannas av årstidens obarmhärtighet. Stängseltråd som fyller rullarna, stolpar som läggs i hög. Tiden som gör, vad tiden gör.
Då släpper tröttheten, motståndet och tankarna klarnar. Och jag kan lättare se, vilken fin helg det var. Och det är först då jag kan ta till mig, allt som sades, allt som gjordes, allt som vi upplevde tillsammans.
Och jag kan åter igen konstatera; det blir oftast något väldigt fint när människor möts och delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Det ingjuter hopp och kraft, att lyssna och att bli lyssnad till. Även om det kan kosta ett par dagar med känslan av att vara bakfull.
Men det är det värt. För sen klarnar tanken, när kroppen är sig själv igen. Och man inser, att berusningskraften från alla härliga människor fortfarande sitter kvar, även när känslan av bakfylla släppt. Så tack till alla er som gjorde helgen till vad den vart!
