Tankar.

Ett-tu-tre så kastade jag mig in i arbetslivet igen. Jag kände att det var dags. Dags för kafferast och tider att passa. Dags för matdosor och arbetsbeskrivning. Dags för arbetskamrater och arbetsuppgifter, dags för någonting annat. Det är lite fult att känna så, när man har den förnämliga möjligheten att välja. Men jag kände så, ändå.

Och trots högskolepoäng och yrkeslegitimation ligger jag nu på knä och rensar ogräs. Klipper gräs och hackar grusgångar. Krattar och plockar. Och jag undrar varför jag inte arbetat med något liknande förut. Handen far fram över den mörka jorden, rycker undan några förvillade gräsrötter. Jag trivs bra.

Och det är så märkligt vart livet för en. Vart livet för mig. Värderingar som förändras, beslut som tas, tillfälligheter som ges. Och tas. Är det tillfälligheter? Ibland undrar jag. Jag fortsätter att kraffsa i jorden och tänker på min första dag. På morgondaggen som glittrade i det höga gräset, på kylan som jagades bort av den stigande solen. Och sen, det som hände. Synen. Känslan. Självklarheten. Tillfälligheter som har ett samband som inte kan förklaras. Jag måste ta reda på mer. Sen, sen ska ni få höra en historia som inte går att förklara.

Om några veckor är det slut på jobb, då finns det inte längre något ogräs att rensa. Gräsmattorna växer inte, alla löven har singlat klart, blommorna har vissnat. Kvar står bara nakna träd och en mark som väntar på sitt vita täcke. Om det nu kommer något täcke, det kan man aldrig veta. Och jag har ingen aning om vad jag gör då. Det vet inte du heller, egentligen. Aldrig vet vi vart livet för oss. Eller hur länge det varar.

Så lev väl. Känn efter. På riktigt. Dofterna och smakerna. Ljuden och rörelserna. Känslorna. Livet.