Jul. Och mitt i allt stök och bök så vill jag att du tar ett steg tillbaka, kanske två. Stannar upp och betraktar. Känner. De där tankarna som mal. De där måstena som du bär i ett ok på din axlar. Försök sätta ord på de känslor som far omkring inom dig.
Sen vill jag att du ser på dig själv med distans. Och funderar. Om det var din bästa vän du hade framför dig – vad hade du då sagt? Vilka råd hade du givit, om det handlade om någon annan än dig själv? Någon som du verkligen bryr dig om, någon som du älskar?
Jag tvivlar på att de råden är liktydliga med den piska som du själv svingar ovanför din rygg. Den viner runt ditt huvud och klatschar mot din själsliga ryggtavla medan orden ekar; jag ska bara….., bara lite till….., bara jag har gjort…. Hålögt kämpar du vidare, trots att orken för längesedan sinat. Trots värken i din kropp, trots oviljan i din själ, trots yrsel, glömska och en krånglande mage. Din kropp skriker SLUTA! Men du lyssnar inte. Du piskar på, och låter dig själv förblöda.
Gör inte det.
Lägg ner piskan. Stäng din mun. Ta till dig råden som du hade gett till din bästa vän. Var din egna bästa vän.
Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Tänd ett ljus. Och sitt sen där. Betrakta lågans stillsamhet. Låt tankar få komma och gå, låt känslorna få ta sin rättmätiga plats. Och känner du då, att detta har jag definitivt inte tid med, så är du verkligen på ruinens brant och balanserar. Men du ser det inte själv. Så, ta ett steg tillbaka. Kanske två.
Julen stundar. Ta hand om varandra. Men börja med att ta hand om dig själv.
Åh, dina ord Kristina, så mitt i prick. Usch, att man ska liksom blöda innan man inser faran av det liv man lever. Över det liv jag lever. Det liv som så många lever.
Jul. Jaja. Det går över. Som en böld av förväntan.
Jag tänker att vi kommer ut på andra sidan visare och lugnare. Jag har stängt ned facebook och instagram. Ska se om det hjälper mig att läka. Det gör nog sitt till.
Kram och jag önskar dig frid. I själ och kropp.