Ibland blir jag så sur och tvär mot dig. Irriterad. För dina egenskaper som är du, som alltid kommer att vara du. Och då samtalar jag lite med mina syskon, de bästa gåvor du gett mig. Precis så där, som du gjorde med dina syskon, när ni samtalade om mormor och hennes små egenskaper. Precis så, som min barn, antagligen, en dag kommer att prata om mig. Så som vi generationer pratar om varandra. Irritation som bottnar i ett helt hav av ovillkorlig kärlek. Irritation som bygger på att vi bryr oss, kanske lite för mycket ibland.

Vi bär ett ok av tacksamhet. För allt som du gjort, för allt som du gör. För vi vet, att även om du lever i ytterligare 100 år, så kommer vi aldrig klara av att betala tillbaka. Betala tillbaka all den kärlek, tilltron, respekten och hängivenheten som du gett oss. Som du fortfarande ger oss. Men vi försöker, så gott vi kan. Och då kan jag bli så där sur och tvär mot dig. Irriterad. För att du ska envisas med att bara fortsätta ge och ge, istället för att ta emot.

Och ibland blir jag så sur och tvär mot dig. I ett dåligt försök att hålla något för mig själv. Mina tankar, känslor och drömmar. Det som tynger mig. Men du läser mig som en öppen bok, ser rakt in i mig. Med en blick så river du varenda mur jag försökt bygga upp. Du ser allt det där som jag inte säger. Och det gör mig så sur. Och jag kan bli tvär. Förlåt. För jag vet att det alltid slutar med oändlig tacksamhet över att du finns vid min sida.

Och ibland blir jag sur och tvär mot dig. För att det är så svårt att sätta ord på all den kärlek, all den tacksamhet som jag känner. För den mor som du är till mig. För den mormor du är till mina barn. Och då är det lättare, att vara lite sur och irriterad, på de egenskaper som är du och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan.