Febern har tagit halva familjen i sitt grepp och dagarna ser inte ut som de brukar göra. Men solen lyser ändå från klarblå himmel och rastlösa barn vill ha något att göra trots att energin inte är på topp. Och det är dagar som dessa, jag till ytterligheten, känner djup tacksamhet över de livsval vi gjort. De val som gjort att vi hamnat här, på en gård mitt i skogen.

Den här gången hittade vi typiskt bra VAB-aktivitet ute i växthuset. Där har jorden tinat och slokande blad från i fjol inbjuder till många olika fantasier och funderingar. Vi gräver i jorden och upptäcker det som finns att upptäcka. Som att gödsel och kompost blivit till jord och att stenarna fortfarande ligger kvar. Vi funderar kring de växter som fortfarande är gröna, och snäckan vars hål är täckt av en tunn film. Är det någon som sover därinne? frågar barnen och jag kan inte svara. De lägger tillbaka den, ifall att.

Så där lunkar vi på. Tempot är obefintligt, men tiden går snabbt. Värmen är behaglig och hjärtat sitter där det ska, trots hosta och en gnutta feber. Efter en stund har vi rensat bort det vissna växterna från ifjol och framför oss ligger jord som väntar på frön. Så vi passar på att så. Dill, rädisor, sallad och morötter. De bestämmer fröna och vi hjälps åt att pilla dem på plats. Lägger på snö som sakta får smälta. Och det är, som att livskraften sakta bryter fram, i både människa och jord.

Och kanske, är det precis det den gör.