Vad hände med Knas-Katten?

Ni kommer ihåg mitt inlägg för en tid sedan, då Knas-Katten sökte ny arbetsgivare? (om inte, kan ni läsa det här). Responsen blev långt över förväntan och tillslut hittade vi en perfekt gård åt honom. Allt var klart, hans väska var packad och framför oss låg de sista veckorna som han skulle tillbringa här hos oss.

Men det hände något under de här veckorna. Hans bitska blick blev spjuveraktigt. Plötsligt strök han sig tillgivet mot barnen istället för att riva dem. Han började krypa upp i knät. Visade upp ett tålamod mot barnen som vem som helst skulle vara imponerad över. Han var den Knas-Katt som jag alltid trott att han var.

Jag bet ihop och pratade om hans flytt. Och han tittade på mig. Han tittade på mig med en hundvalpsblick som ändå var vass som ett rakblad. Som att han förstod. Som att han förbannade mig.

Både jag och Millimetermannen hade märkt hans avsevärt förbättrade beteende och var bekymrade. Det kändes så fel att lämna bort honom. Han låg på rygg mellan oss i soffan och njöt av de strykningar vi tilldelade honom medan vi pratade om hans speciella personlighet. Om hans egenheter. Om hans äventyr här på gården.
Men en annan tid skulle nu ta vid. Med visst vemod bestämde vi oss att stå fast vid vårt beslut. Det fanns ju en annan gård som väntade på honom. Kanske skulle han få det bättre där. Utan skrikiga småbarn och med ägare som kommer ihåg avmaskningen. Kanske skulle han få det bättre där. Kanske.

Någon dag senare kontaktade den nya gården oss för att meddela att de tyvärr inte kunde ta emot Knas-Katten längre. Ändrade förutsättningar för dem, gav nya förutsättningar för oss – Knas-Katten kunde stanna. Om han nu ville det.

Så vi kallade till extrainsatt HR-möte och erbjöd Knas-Katten att fortsätta sin tjänst som General i kriget mot råttorna här på gården. Han tackade, till vår stora glädje, ja. Men han var inte dummare än att han passade på att förhandla till sig lite bättre anställningsvillkor. Som högre lön och mer ledighet. Bland annat.*suck* Det är inte lätt att vara arbetsgivare.

Men nu är han iallafall där han ska vara. Spejar över markerna, går skogspromenader och leker med stenar. Fångar några råttor. Och några ekorrar. Kollar lite tveksamt mot dvärggetterna. Klättrar i utbyggnaden och är väldigt nöjd över att vi byggt en så stor och fin klätterställning åt honom – under tak dessutom! (Han tror att det är en ny löneförmån – så snälla, säg ingenting åt honom än.)

Hur som helst. Knas-Katten är kvar och kommer så förbli. Och vi har lärt oss en läxa när det gäller avmaskning av katter. Personalhälsovården ber en kort bön om att slippa anmärkning från KAV (Katternas Arbetsmiljöverk).

Detta var ett önskeinlägg från Ellinor – tack för att du skrev vad du ville läsa om! Jag tycker det är roligt när ni läsare delger er nyfikenhet, mer sånt! Så vad undrar ni? Eller vilken historia vill ni höra? 
Maila mig på slaktarstina@slaktarstina.se eller skriv en kommentar i fältet nedan. Gör det bara – NU!.