”Sov mitt lilla hjärta
roligt i din bädd
inte vara ängslig
inte vara rädd
Ty i svarta vatten
över skog och mark
över vida vatten
vaktar farbror Stark…”
Om kvällarna här ute i skogen får Knådden bekanta sig med den svenska musikskatten, enligt min mening. Det är inte ABBA. Och inte Kent. Och heller inte Jussi Björling eller Sabbaton.
Men svenska visor, det är grejer det. Ikväll, till exempel, har vi poppat Allan Edwall. Igår var det Sofia Karlsson som sjöng Dan Andersson. Imorgon kanske vi ska festa till det med lite Cornelis Vreeswijk. Det är ju ändå tisdag.
Kanske är jag lite lillgammal. Kanske är jag lite trist och tråkig. Kanske har jag bara inte hittat dem i min generation som hyser samma förkärlek till svenska visor. Oavsett.
Nu har jag min chans. Min chans att påverka framtida generationer att verkligen uppskatta dessa kulturella guldkorn. Eller så får det motsatt effekt, man kan ju inte veta säkert. Men jag tar min chans. Min chans att dela denna musikaliska förälskelse med någon som tar sig tid att verkligen stanna upp och lyssna och njuta. Eller ja, rent krasst så har ju Knådden inte riktigt något val än. Han är ju beroende av mig oavsett om han vill byta musik eller gå ut ur rummet. Men han somnar då så gott till visorna varje kväll, så så förfärligt illa kan det ju faktiskt inte vara.
Allan är en av mina idoler å. Något jag å pappa sjungit på sen jag var liten.. 🙂
"Å råttor har ja fulla skafferi"… Lalala 🙂
Ses senare idag! 🙂
Vad roligt att höra! Vi får ha kanske ha visafton nästa gång vi ses :)Allan all night long..!