Det är så många inlägg som jag har tänkt att skriva. Små vardagliga historier som jag velat berätta för er läsare. Som när jag sjöng Koppabä-visan för Försäkringskassan. Eller om vår bil som tutar när man svänger. Eller om Knas-Katten. Alla historier om Knas-Katten.

Men den senaste tiden har det varit svårt att hitta den minsta lilla lucka för att få utlopp för mitt skrivande. Man kan tänka sig att det beror på all uppståndelse kring jul och nyår, men så är det inte. För nu är det förändringarnas orkan som blåser, om det tidigare varit förändringarnas vindar.
Det är nya matvanor. Nya sovtider. Och ständigt nya upptäckter och färdigheter. Det går undan helt enkelt och vi har väl inte riktigt hittat samma takt ännu, jag och Knådden.

Det är ungefär som en riktigt snabb bugg där du med en djup bekymmersrynka gör allt för att inte bli trampad på tårna. Och när du känner att du lyckas med det, så försöker du utfärda ett danssteg med ett leende, men får då genast en ömmande tå och en armbåge i sidan.

Men. Det är så här det är just nu. Inte mycket mer att göra åt saken än att underkasta sig vår lilla general och försöka att hitta hans nya takt. Äta när han äter. Sova när han sover. Och däremellan – ständig övervakning och samtidigt försöka få vardagen att rulla.

För det tar ungefär 1,5 sekund utan övervakning och sen har han hittat på en sladd att stoppa i munnen. Eller en ny sak att klättra på. Eller kattens svans. Eller något annat att upptäcka.

Så. Mina historier får vänta. Men de finns där och ligger på jäsning. Och en dag kanske jag faktiskt hittar den där luckan att berätta dem för er. Kanske inte imorgon. Men kanske i övermorgon. Tack för att ni fortsätter titta in här trots den dåliga uppdateringen.