Semester i all ära, men nu vill jag ha vardag. Vanlig jävla vardag, för att uttrycka mig klart och tydligt. Fasta tider och enformighet. Chans till att planera och oändliga försök till rutiner. Där måndag är måndag och lördag är lördag och där man får möjlighet att längta till helgen.  
Oj, en tråkig vardagsmänniska! tänker ni nu. Ja, det är jag. Och det med stolthet.

Vardagen skall icke underskattas, det är ändå den som utgör majoriteten av våra liv. Vad det sedan blir av den är till stor del upp till oss själva. Och jag gillar fasta hållpunkter i mitt liv. Saker som ständigt återkommer. Som innebandy på söndagar och torsdagshandling. Måndagsträning och onsdagsträffar. De ger en trygghet som gör att jag vågar ta steget framåt på andra plan. Vågar göra det där som så ofta figurerar i tankarna, men som ger fjärilar i magen och jantelags-ekon i öronen.

Man kan nog säga att vardagen är som en hög med kompostjord. Vid första anblicken brunsvart, tråkig och nästintill lite motbjudande. Men skenet bedrar. För där i jorden, i vardagen, finns den bästa näringen för att något nytt skall gro. Den bästa möjligheten för att något nytt ska växa fram.

Kreativiteten och framtiden gror som bäst i vardagen. Det är min övertygelse.