Jag övervägde länge om jag skulle försöka mig på en varmbänk till mina nybörjarodlingar. Och beslutade mig för att låta bli. Det kändes för omständigt att hämta hem tillräckligt mycket färskt hästgödsel för att kunna bereda en lasagne av halm och hästbajs. För så ska man tydligen göra. Lager på lager, hästbajs varvat med halm. Som en lasagne. Det har jag läst. Någonstans.

Sen en dag insåg jag att det var dags att mocka ut vinterns ströbädd hos getterna. Och tänkte att bajs som bajs – kanske kan det funka? Men här var det inte tal om att bereda någon lasagne. Djupströbädden av halm var liksom redan mixad och klar och kan snarare liknas vid en pasta bolognese av typen barnmatspuré. Om vi nu ska använda oss av sådana liknelser.

Så jag stoppade ner hela ströbädden i en ram och hällde på några hinkar varm vatten, täckte och hoppades på det bästa. I värsta fall bara en hög med gödsel. Men temperaturen tog fart och i min iver att följa temperaturundret, så offrade jag köttermometern. (Och ja, jag har köpt en ny att ha till matlagningen.)

Till vänster ser ni temperaturen och till höger ser ni vid vilken temperatur den skall larma. En funktion som kan vara aktuell att använda när man tillagar kött. En funktion jag glömde stänga av. Millimetermannen  var ganska fundersam när han kom in sent en kväll och undrade vad det var som pep.

Och nu gror det. Det gör det visserligen i kallbänken också, så man kan inte tillskriva varmbänken någon direkt heder för den saken. Men den blev varm. Och det kommer jag att leva på hela våren.