Vemodets söndag.

Första dagen i september och det är en sådan där vemodig september-söndag. Vemodigt för att sommaren nu är slut i så många bemärkelser. Värmen och solen ser ut att vara med ett tag till. Men det här är söndagen då Millimetermannen åker tillbaka till sitt lönejobb i storstan, så där som han gör över vinterhalvåret. Det är också söndagen då första gruppen kor åker till slakteriet. Och det är nog kombinationen av de båda, som får mig att vara lite sluten och invänd den här dagen. Eller om det är något mer, det vet jag inte. Det är så många tankar som brottas i huvudet, så där som det är varje höst.

Vi bjuds på ostkakelunch och trevlig samvaro, efter att traktorn backats inåt hagen. Djuren betar lugnt och vi sitter på altan. Det är fortfarande varmt i luften, men vindarna blåser kallt. Löven börjar gulna, och gräset växer inte lika hetsigt längre.

Tillslut så är det dags. Dags att lasta djuren. De är på andra sidan hagen, i en lång sväng som sveper runt huset. Så jag går dit. Och sen ropar jag på korna, så som mormor en gång ropade på korna. De tittar nyfiket upp och traskar efter mig. Ömsom tvekande, ömsom hoppande och nyfiket springande. Jag fortsätter gå och låter mormors läten ljuda genom mig. Så gott som det går. Och de följer mig. Genom hagen som leder runt huset. Gör en sväng runt stenröset och sen fortsatt efter mig. Hela vägen in i boskapsvagnen som vi har bakom traktorn. De vänder igen när jag själv behöver gå ur. Vi sorterar upp dem i vad som blir vår sista dans och stänger sen dörrarna. Kollar av individnumren. En sista blick, en sista klapp. För den som tillåter det.

De här djuren känner inte mig. De har varit på sommarkollo hos våra vänner och har i huvudsak skötts av dem, så någon djupare relation har jag inte till de här individerna. Men det är ändå, den där själsliga tyngden. Vemodet. Beslutet som är på våra axlar, och fullständigt utan tvivel. Känslan att axla en mantel av ledsamhet, men med rak rygg och utan tveksamhet.

Traktorn och vagn rullar iväg mot slakteriet. Millimetermannen tar de på sin sista tur, och jag åker vidare för att kolla till en annan djurgrupp. Ett annat gäng med kvigor. De som blir kvar.

Jag dröjer mig kvar i hagen lite längre än vanligt. Känslorna måste få ta sin plats, tankarna likaså. Andetagen. Sen åker jag vidare till sonens fotbollsmatch. Vindarna är kalla och jag klär mig i de kläder som ligger kvar i bilen efter en sommar som nu är över.

Vemodets söndagar är här. Och de varar hela september ut.