Det är lugnare nu. Med djuren, med markerna, med människorna. Det är som att snön och kylan lägger ett lugnande täcke över alltihop. Dagarna lunkar på, likaså gör jag, med en sorts jämnmod som hör vintern till.

Det är fortfarande kolsvart när ungarna åker iväg till skolan. Jag plockar ihop efter morgonbestyren och Nilson kurar ihop sig på fåtöljen framför kaminen. Vi väntar in dagsljuset innan vi beger oss i väg. Avhandlar mail och, i bästa fall, lite bokföring medan dagsljuset letar sig upp mellan de snötyngda granarna. Men ibland ids jag inte ens det. Ibland kurar jag ihop mig på den andra fåtöljen framför kaminen och låter tankarna få vandra. Blir sittande så, medan den svarta himlen bleknar till en ny dag.

Jag har haft svårt för att ta paus. För att låta mig själv bara vara, i stillhet. När man lever det liv som vi format, med djur och gård och barn, så finns det alltid något som behöver göras. Till en början, när man är nybörjare, så arbetar huvudet efter någon form av avcheckningslista, jagandes efter att gå i mål, att bli klar. Det är det största självbedrägeri man kan syssla med. För man blir aldrig klar. Och DET är en viktig insikt som man behöver förhålla sig till. Och sen nöta in ett nytt beteende. Där pauser får ta plats, utan känslor av skuld.

Jag har blivit bättre på det med åren. Men jag tränar fortfarande.

Men djuren ska ha sitt, och det tummar jag inte en millimeter på. Så när dagsljuset är på plats, så drar vi iväg på djurrundan, Nilson och jag. Pulsar fram i snön, kollar djuren, utfodrar, fyller vatten. Repeterar. Faller in i ett jämnt tempo. Tillräckligt för att hålla sig varm, men utan att svettas. Då blir arbetsdagen som bäst.

Och så där håller vi på, dag efter dag. Staplar dagar på hög, som formar ett liv. Just nu är det lugnt. Men med årstiderna förändras tempot. Det finns något väldigt fint i det.